Dalcrozerytmik är en musikpedagogisk metod. Grundaren var den den schweiziske musikern, kompositören och pedagogen Emile Jaques-Dalcroze (1865-1950).

Kortfattad historik

Jaques-Dalcroze undervisade i gehör och harmonilära på konservatoriet i Genève. Enligt gammal tradition skulle studenterna skriva harmonier direkt från huvud till papper, utan att först kontrollera hur det lät (på pianot). Han insåg att de inte hade en aning om hur det de skrivit egentligen klingade. Han noterade också att de gärna använde kroppsrörelse som hjälp vid gehörsövningar liksom att vi människor i största allmänhet, gärna börjar röra på oss när vi lyssnar till musik. Dessutom är det ju faktiskt så att allt insrumentalspel börjar med en rörelse i kroppen. Hans slutsats blev att kroppen är ”huvudinstrumentet”, att man måste börja med att musikalisera människan, därefter är det dags att ge sig i kast med instrumentalspel, sång eller dans. Jaques-Dalcroze hade en holistisk syn på människan - dvs att kropp och själ hör ihop.
Jaques-Dalcroze var också en livlig debattör och han hade både det ena och det andra att säga om dåtidens musikundervisning i skolorna och om baletten (han tyckte att dansen ofta saknade riktig koppling till musiken).
Allt detta ledde till att han började experimentera med att använda rörelse i syfte att utveckla elevernas musikalitet. Han fann att resultatet var mycket gott och så småningom började han resa runt i Europa och ge föreläsningar och uppvisningar med en grupp studenter.
Under dessa resor kom han i kontakt med en tysk industriman, Wolf Dohm, och tillsammans startade de 1910 en skola i Hellerau utanför Dresden. Men så kom första världskriget och Jaques-Dalcroze blev tvungen att lämna Hellerau.
Han begav sig då tillbaka till Genève och där startade han en rytmiklärarutbildning, Institut Jaques-Dalcroze. Skolan finns fortfarande, där utbildas förstås rytmiklärare, men den fungerar också som ett slags center för ”rytmiken i världen”. Med jämna mellanrum arrangeras här internationella rytmikkongresser & kurser, för såväl utbildade lärare som studenter och amatörer. Rytmiken har utvecklats med tiden och finns nu representerad i många delar av världen.

Till Sverige kom rytmiken med svenskar som studerade hos Jaques-Dalcroze. I dag är det musikhögskolorna som utbildar rytmiklärare i Sverige, rytmik är en helt enkelt en inriktning inom ramen för musiklärarutbildningen.

Rytmik - några ord om vad det handlar om

Kortfattat kan man alltså beskriva rytmik som en metod där kroppen är huvudinstrumentet. Man studerar musik med hjälp av rörelse. Rytmiken är en utomordentligt bra metod för att studera musikens element och eleverna får en bra grund för framtida studier i musik och dans. Arbetssättet (rörelse, improvisation, föra-följa-övningar, att det sker i grupp etc.) gör att eleven också lär sig en mängd saker utöver det musikaliska. För barnet är musik och rörelse en helhet och rytmikmetoden har denna helhetsupplevelse som utgångspunkt.

Rytmikmetoden kan användas i många olika sammanhang och på väldigt olika nivå. Här på Studio Dalcroze undervisar jag små barn från 1 år och upp till tonåringar som har rytmik parallellt med fiolspel. Och så har vi babyrytmiken, där är det ett slags ”vuxenrytmik” på amatörninvå, eftersom det ju är föräldrarna som ”rytmikar” med sina små barn.

Man kan finna rytmik i kommunala musik- och kulturskolor, och då är det vanligt att rytmikläraren går in och arbetar i grundskolan. Rytmik brukar finnas som ämne på musiklinje i gymnasieskolor och på folkhögskolor. Ämnet ingår i utbildning av såväl blivande lärare som blivande musiker på musikhögskolorna. Rytmikämnet brukar också ingå i andra lärarutbildningar exempelvis till förskollärare. En del rytmiklärare har specialiserat sig på att arbeta med människor med funktionshinder av olika slag, barn och/eller vuxna.

Rytmiken är ett brett och flexibelt ämne, självfallet är det stor innehållsmässig skillad på en småbarnslektion och en lektion med blivande musiker, även om grundidén är den samma. En rytmiklärare är helt enkelt ubildad att ”tänka rytmik”, att tillämpa rytmikmetoden på det material man vill lära ut. I en småbarnsgrupp blir det mycket lek, i en ”musikergrupp” kan det handla om kluriga rytmer i både händer och fötter, eller kanske att gestalta ett musikstycke i rörelse. När jag själv ska lära mig att spela något som är lite svårt, tar jag gärna till lite rytmikövningar, som jag tycker är ett oslagbart hjälpmedel.

Barn är naturligt musiska. De sjunger spontant när de leker, de kan improvisera fram en hel berättelse, de rör på hela kroppen när man sjunger för dem osv. Mycket av det arbete jag gör med de yngre barnen går ut på att fånga upp, stimulera och vidareutveckla detta musiska förhållningssätt. Vi kan ta ”att gå” som exempel. Gå kan man göra på många olika vis, Man kan ”bara gå”, rakt upp och ner, men man kan också gå i puls, sjunga samtidigt, på slingriga stigar, som en dans, tungt, lätt, baklänges osv...

Med de äldre barnen använder jag rytmik som hjälpmedel vid inlärning av olika musikaliska begrepp. Då kan det handla om att förtydliga, förstora, visualisera och bena upp. Vad menar jag då med det? Jo, om jag exempelvis ska spela en besvärlig rytm på mitt instrument, så har jag ett finmotoriskt problem att brottas med. Om jag i stället övar rytmen med hjälp av händer och fötter, så har jag förvandlat mitt finmotoriska problem till ett grovmotoriskt - förstorat. Det blir då tydligare, jag kan lättare se vad jag gör - visualisering. Dessutom har jag för en stund lagt instrumentet, som kan innebära egna motoriska bekymmer, åt sidan - jag har benat upp det en smula. Sedan, när jag lärt mig utföra rytmen med kroppen, blir det lättare att utföra den på mitt instrument.

Det är också en poäng att vi angriper ett problem från flera olika håll, tränar samma sak på flera olika sätt. Det sätter större avtryck i minnet och ökar förståelsen. Det rimmar också väl med teorin att människor har flera olika typer av intelligenser och olika inlärningsstilar (åtta, nio eller kanske fler, professor Howard Gardner m. fl.). I all undervisning bör man då se till att inte bara ensidigt stimulera en av dessa, utan att få med flera, så att alla elever ska ha samma chans att förstå.

Genom improvisationer, såväl dansimprovisationer som instrumentala, tränar vi fantasi och uttrycksförmåga.

Jag skrev tidigare att man också lär sig andra saker utöver det musikaliska. Bollen får bli ett exempel, för det brukar nästan alltid förekomma en boll på mina lektioner.
Minstingarna får rulla boll till varandra, med en visa. De tränar sin grovmotorik och öga-hand-koordination. Det är också en social träning, alla ska få bollen en gång, det är inte alltid så lätt att lämna den ifrån sig. Och ledsamt är det när den åker in i skåpet - men den kommer ju tillbaka nästa gång!
Så har man vuxit lite grand. Vi kastar bollen till varandra, och sen studsar vi den. Nu behöver vi samarbeta. Jag ska fråga min kompis om han är beredd. Man måste alltså kommunicera verbalt och vad är det nu den här kompisen heter? Man lär sig också att bedöma avståndet och hur mycket kraft man behöver för att bollen ska komma dit man tänkt.
Vi har även bollsånger för att studsa och kasta till varandra...
När barnen väl har lärt sig att behärska bollen motoriskt, kan vi använda den för att träna musikaliska begrepp. En boll kan studsa i olika taktarter, bollar i olika färger kan representera olika fiolsträngar eller olika ackord. Och bollar är underbara att använda i rörelse- och dansimprovisationer, man kan låta den studsa och väsnas och man kan få den att sväva alldeles ljudlöst i luften...

Nu har jag uppehållit mig kring lärandet, men det finns förstås en annan aspekt, som jag tycker är precis lika viktig – det är en glädje att sjunga, spela och dansa!
Det är naturligtvis långt ifrån alla som har ambition att lära sig spela ett instrument eller att gå i dansskola, men jag tycker att alla har rätt att få uppleva musikglädje, inte bara som konsumenter utan även som utövare, och inom rytmiken finns stora möjligheter till detta.